När föräldrarna har gemensam vårdnad om barnen ska alla beslut om barnens förhållanden fattas gemensamt. Ingen förälder har större bestämmanderätt än den andra. Det är inte sällan en av föräldrarna anser sig veta bättre än den andra vad som är bäst för barnen. Ibland med god grund för sin inställning. Om en förälder utan att den andra godkänner det flyttar iväg med barnet kallas det egenmäktig flytt med barn.
Det finns tre vanliga fall vid egenmäktig flytt med barn
- I samband med separation väljer en av föräldrarna att flytta och beslutar egenmäktigt att ta med sig barnen till den nya orten/bostaden.
- Den förälder som har barnen boende hos sig stadigvarande/växelvis flyttar med barnen utan att umgängesföräldern/den andra föräldern godkänner det.
- Den förälder som inte har barnen boende hos sig beslutar egenmäktigt att flytta med barnen eller kvarhålla dem hos sig efter umgänge mot boendeförälderns vilja.
Framförallt i det första fallet är det svårt för utomstående att veta vad som är bäst för barnen. Ingen vet ännu hur ett boende kommer att bli för barnen då separationen är ny. Domstolen har som bekant att avgöra vad som är i barnets bästa intresse. Detta kräver ofta utredning samt bevisupptagning för att domstolen ska få så god inblick som möjligt. Problemet som uppstår när en förälder bestämmer sig för att flytta med barnen och därefter kanske förvägrar barnen möjlighet att träffa den andra föräldern är att förutsättningarna förändras drastiskt i jämförelse med det ursprungliga utgångsläget.
Domstolsprocess
En process fram till ett första beslut tar ofta fyra månader och fram till en dom ofta 1,5 år. Efter så lång tid på en ny ort hinner barnen göra sig hemmastadda och domstolen fattar tyvärr sällan beslut om att barnen ska flytta ”hem” igen. Den härskande attityden är att ett sådant beslut skulle vara mer uppslitande än att vara kvar på den nya orten då barnen funnit sig till rätta i den nya miljön. Kort sagt gynnar det ofta en förälder att agera egenmäktigt och lagstridigt.
Många föräldrar kontaktar också socialtjänsten i hopp om att de ska ingripa. Socialtjänsten ingriper dock endast i undantagsfall. När det är allvarlig fara för barens hälsa och ytterst sällan då det redan pågår en process i domstol.
Som ombud är det frustrerande att se hur den långa handläggningstiden i domstolen utgör den största orsaken till att förutsättningarna i målet blir förändrade. Inte respektive förälders lämplighet eller förmåga, utan tiden det tar att pröva frågan vid domstol. Undantagen från när egenmäktiga beslut gynnas är när
- den flyttande föräldern är klart mindre lämplig än den andra föräldern.
- barnen tidigare bott växelvis.
- en umgängesförälder väljer att kvarhålla barnen utan godtagbara skäl.
Även i fall då umgängesföräldern kvarhåller barnen kan dock tiden det tar att få upp målet i domstol göra så att förutsättningarna för en hemflytt omintetgörs.
Skriftliga avtal
I dessa fall av egenmäktiga beslut märker man extra tydligt hur viktigt det är med ett skriftligt avtal (registrerat hos socialnämnden) eller tidigare dom. När det finns ett avtal/dom kan den andra föräldern istället för att ansöka om stämning begära verkställighet av avtalet/domen. En avsevärt snabbare process. Domstolarna har i dessa ärenden en särskild skyldighet att handlägga målet skyndsamt. Huvudregeln är också att barnen ska ”hem” igen och att det egenmäktiga förfarandet bryts om det inte finns synnerliga skäl emot det. Utan möjlighet till verkställighet på grund av tidigare avtal/dom är dock systemet tandlöst på grund av långa handläggningstider. De stora förlorarna är barnen.
Har du fler frågor om egenmäktig flytt med barn? Välkommen att ringa oss på Juristjouren för rådgivning på 0771-333 444.
